Låter kanske lite konstigt, men min bild av smärtan är oftast i form av en krokodil. De stunder krokodilen är snäll, tuggar den bara lite på min korsrygg, men när den är rasande har den hela min kropp i sina käftar, och tuggar, tuggar, tuggar... Såren och smärtan efter tuggandet finns där alltid, hinner aldrig läka. Jag jobbar hela tiden på att hitta strategier för att hålla min krokodil snäll, mätt och på gott humör. Förut trodde jag att jag skulle kunna göra mig av med den, men jag har insett att vi är för evigt sammanbundna vid varandra med ett genetiskt koppel, jag kan aldrig lämna den ifrån mig. Om jag lyckas hålla min krokodil på gott humör, kan jag kanske släppa fokus från den en stund, och verkligen se på mina barn istället. Men jag måste hela tiden sitta och samtidigt klappa krokodilen, för om jag struntar i den, om så bara för en sekund, och går iväg ensam med mina barn, då kommer den efter, rosenrasande, och tuggar i sig hela min kropp. Aldrig kan jag glömma min krokodil