Låter kanske lite konstigt, men min bild av smärtan är oftast i form av en krokodil. De stunder krokodilen är snäll, tuggar den bara lite på min korsrygg, men när den är rasande har den hela min kropp i sina käftar, och tuggar, tuggar, tuggar... Såren och smärtan efter tuggandet finns där alltid, hinner aldrig läka.
Jag jobbar hela tiden på att hitta strategier för att hålla min krokodil snäll, mätt och på gott humör. Förut trodde jag att jag skulle kunna göra mig av med den, men jag har insett att vi är för evigt sammanbundna vid varandra med ett genetiskt koppel, jag kan aldrig lämna den ifrån mig.
Om jag lyckas hålla min krokodil på gott humör, kan jag kanske släppa fokus från den en stund, och verkligen se på mina barn istället. Men jag måste hela tiden sitta och samtidigt klappa krokodilen, för om jag struntar i den, om så bara för en sekund, och går iväg ensam med mina barn, då kommer den efter, rosenrasande, och tuggar i sig hela min kropp. Aldrig kan jag glömma min krokodil, även om jag inte bett om att få ha den.
Jag är rädd för min krokodil, eftersom den är så aggressiv och oberäknelig. Jag kan aldrig vara säker på att den är nöjd, det som har varit tillräckligt för att hålla den lugn en dag, kan göra den fullkomligt rosenrasande en annan dag. Ibland kan jag till och med tro att den sover, och så smyger jag iväg för att leva en liten stund. Då kommer den, lika vaken, rasande och hungrig som förut, och tuggar...
Att jag tvingas leva med den här krokodilen har jag accepterat, det är som det är. Men jag mår ändå dåligt av den. När den är rasande och tuggar på hela kroppen, måste jag stänga av, gå in i mig själv och bli apatisk för att orka. När den är lugn, och bara tuggar i korsryggen, kan jag vara igång lite. Men jag blir ändå väldigt trött, för det gör ont, och krokodilen är stor och tung att bära. När den är riktigt snäll, är det ändå svårt att slappna av, för då är jag livrädd att den ska bli arg igen.
En del säger att man vänjer sig vid smärta. Jag har vant mig vid att jag har en krokodil, men det är aldrig så att det inte känns när den tuggar, hur skulle man kunna vänja sig vid det, och sluta känna???
Jag jobbar hela tiden på att hitta strategier för att hålla min krokodil snäll, mätt och på gott humör. Förut trodde jag att jag skulle kunna göra mig av med den, men jag har insett att vi är för evigt sammanbundna vid varandra med ett genetiskt koppel, jag kan aldrig lämna den ifrån mig.
Om jag lyckas hålla min krokodil på gott humör, kan jag kanske släppa fokus från den en stund, och verkligen se på mina barn istället. Men jag måste hela tiden sitta och samtidigt klappa krokodilen, för om jag struntar i den, om så bara för en sekund, och går iväg ensam med mina barn, då kommer den efter, rosenrasande, och tuggar i sig hela min kropp. Aldrig kan jag glömma min krokodil, även om jag inte bett om att få ha den.
Jag är rädd för min krokodil, eftersom den är så aggressiv och oberäknelig. Jag kan aldrig vara säker på att den är nöjd, det som har varit tillräckligt för att hålla den lugn en dag, kan göra den fullkomligt rosenrasande en annan dag. Ibland kan jag till och med tro att den sover, och så smyger jag iväg för att leva en liten stund. Då kommer den, lika vaken, rasande och hungrig som förut, och tuggar...
Att jag tvingas leva med den här krokodilen har jag accepterat, det är som det är. Men jag mår ändå dåligt av den. När den är rasande och tuggar på hela kroppen, måste jag stänga av, gå in i mig själv och bli apatisk för att orka. När den är lugn, och bara tuggar i korsryggen, kan jag vara igång lite. Men jag blir ändå väldigt trött, för det gör ont, och krokodilen är stor och tung att bära. När den är riktigt snäll, är det ändå svårt att slappna av, för då är jag livrädd att den ska bli arg igen.
En del säger att man vänjer sig vid smärta. Jag har vant mig vid att jag har en krokodil, men det är aldrig så att det inte känns när den tuggar, hur skulle man kunna vänja sig vid det, och sluta känna???
Kommentarer
Skicka en kommentar